Lördag den 12 april 2008 så var jag på loppis med mina föräldrar.

De hade hyrt ett bord så vi hade fullt upp hela dagen.

Mitt på dagen när vi höll på att packa ihop sakern så kände jag att de blev blött i mina trosor, de blev så tre gånger på en kort stund och jag blev då lite misstänksam eftersom jag hört att man kan läcka fostervatten.

Så när vi kom hem ringde jag till förlossningen i Falun för att råd fråga dem.

De ville att vi skulle komma in för en kontroll.

Sagt och gjort så åkte vi dit, de gjorde en ctr kurva och allt såg bra ut.

Sedan gjorde en läkare gyn undersöknong och konstaterade att de var inte vatten som hade läckt och de bestämde att vi skulle åka hem igen.

Pustade ut och tänkte att de var nog lika bra de.

Söndag morgon vaknar jag som vanligt av att jag måste gå upp och kissa.

Traskar bort till andra toaletten för att hämta papper, var slut på den andra.

När jag gick känner jag hur de börjar rinna lite längs benen.

Skyndar mig lite och tar sedan papper i handen och håller mellan benen medasn jag skyndar mig tillbaka till den andra toaletten igen.

När jag väl är framme där så har papperet i min hand blivit dyblött och de fortsätter rinna även när jag sätter mig på toan.

Efter en liten stund tar de slut och jag funderar över om de var vattnet som gått.

Sätter mig framför datorn och går ut på minbebis.com för att se om de finns någon där att rådfråga.

Känner att jag är kissnödig igen och går tillbaka till toan.

Kommer en massa vätska men har svårt att avgöra om de är vatten eller inte.

Ser sedan att de är rosa.

Skyndar mig till datorn igen och ringer till förlossningen.

Berättar om går dagen och frågar om de kan vara därför de är rosa men de trodde dom inte.

De sa åt mig att ta på mig en binda och sedan gå och lägga mig.

Sedan skulle jag ringa igen på morgonen så fick vi se då om de kommit mer eller inte.

Men inte kunde jag sova så jag satt kvar vid datorn ett tag.

Klockan var då närmare 5 på morgonen.

Efter en stund fick jag en liten värk och de kom lite mer vatten,  och då förstod jag att de var vattnet som gått.

Lät min sambo sova vidare utan att berätta eftersom jag förstod att de skulle bli ett tag jobbande lite senare.

Jag tvättade och hängde en maskin tvätt utan att de känndes något speciellt och sedan gick jag och lade mig och sov igen vid  8 tiden.

Sedan vid 8.40 vaknade jag av en värk och kunde inte ligga kvar i sängen.

Då vaknade min sambo med och jag sa till honom ” du kommer inte få jobba i morgon så du vet”.

Han såg helt chockad ut och frågade varför.

Så jag förklarade allt och han piggnade till väldigt fort.

Sedan fixade vi i ordning väskan, ordnade med hundmat och åkte sedan in till stan för att handla frukost.

Vid 10 tiden var vi hoss min sambos föräldrar som skulle få vara hundvakt och då hade mina värkar börjat komma mer regelbundet.

Dom gjorde inte ont men känndes.

Ringde förlossningen igen och berättade hur de låg till och de sa att vi fick komma in när vi ville.

Tog en dusch och under tiden fram till 12 så låg mina värkar runt 4-6 min varje gång.

Vi åt lite mat och bestämde oss sedan att ge oss av eftersom vi har en timmes bilfärd till förlossningen.

Värkarna hade lugnat ner sig lite så de var hur lugnt som helst i bilen dit och vi satt och pratade och skrattade.

Framme i falun kl 14 så fick vi komma in på rummet och barnmorskan frågade lite om värkarna samt satte en ctr kurva som såg fin ut.

Efter de sa dom åt mig att jag skulle röra mig mycket för att få igång värkarna igen sedan efter någon timme skulle vi kolla om jag hade öppnat mig något.

Dom lät väldigt skeptiska och vi blev oroliga att vi skulle få åka hem igen.

Efter några timmar kom de in och bad mig om ett urinprov.

Jag hade då börjat få regelbundna värkar och hade svårt att röra mig när dom kom.

Men vid 16 tiden fick de urinprovet och sa att de skulle komma tillbaka och kolla om jag hade öppnat mig något.

De tog ett tag och mina värkar blev värre.

Känndes hela tiden och jag visste knappt vad jag skulle göra.

Tillslut ringde min sambo in barnmorskan för att fråga om tips hur man kunde göra för att underlätta lite, som massage eller bad till exemple.

Hon sa då att om jag var öppen runt 2 cm så kunde jag kanske ta ett bad och om de skulle vara mer kunde vi diskutera smärtlindring då.

Jag fick lägga mig på sängen när de skulle kolla och låg då på sida eftersom jag tyckte de gjorde för ont att ligga på rygg.

” jag vet inte riktigt” sa barnmorskan som kännde efter och både jag och min sambo tänkte då att hon inte visste om jag var öppen alls eller inte men så sa hon ” jag vet inte om de är 7 eller 8 cm hon är öppen”.

Den andra sköterskan blev förvånad och kännde efter själv och kom fram till att de var 8 cm.

” de trodde vi aldrig, du såg så himla lugn ut så vi trodde inte du hade öppnat dig mycke alls” sa hon sedan.

Jag hade så ont då och sa på en gång att jag ville ha EDA.

De gjorde i ordning en kanyl i handen på mig och under tiden fick jag prova på lustgasen.

Det var läskigt att man blev så borta i huvudet och jag ville sluta men de övertalade mig att prova igen med mindre gas.

Till slut vande jag mig med det och fick då veta att jag inte skulle hinna få någon EDA.

Känndes läskigt men kunde ju inte göra något åt de.

Värkarna blev värre och efter ett tag märkte barnmorskorna att bebisens hjärtljud vart för höga så jag var tvunden att lägga mig på rygg.

Låg och flåsade i masken och har lite suddiga minnen om vad som hände.

Min sambos röst hörde jag hela tiden och efter ett tag kände jag hur de började trycka på som attans neråt.

Efter ett tag sa de att jag kunde hjälpa till att krysta när jag kände för det och de var som en befrielse att få göra något.

Jag andades i masken, kräktes några gånger och drack vatten som min underbara sambo ordnade åt mig.

Efter ett tag när bebisen hade börjat komma ut så gick tydligen hjärtljuden ner och de bestämde sig för att hjälpa till att få ut henne.

De gjorde så fruktansvärt ont när de drog i henne och de värsta var nog då att jag inte hade någon värk så jag kunde hjälpa till.

Men när kl var 19.26 så fick dom ut henne och det känndes jätte konstigt.

Magen bara sjönk ihop och jag kännde hur vatten och andra saker forsade ur mig.

Sedan fick jag bebisen på min mage.

Alldeles blå och kladdig av fosterfett och min sambo fick kolla vad de var för kön.

De var en flicka.

Dom torkade av henne och lade över varma filtar över oss båda.

Sedan fick ny blivna pappan klippa navelsträngen.

Efter de så fick jag krysta ut efterbördet och de var inte så farligt heller.

Sedan kollade dom om jag hade spruckit något, de gjorde väldigt ont men de såg fint ut.

Sedan fick jag väldigt mycket berömm av barnmorskorna och de sa att jag var som gjord för att föda barn.

Vi fick mysa med våran bebis och fick lite smörgåsar och dryck efter några timmar.

Sen vägdes hon och mättes, 49 cm lång och 3160 g.

Efter de tog jag mig en lång dusch och de känndes skönt att vara uppe på fötterna igen.

Fick komma ner till bb och där fick även min sambo stanna kvar.

Får endast de om det finns platser lediga och vi hade turen att de var så alla 3 nätter vi sov där.

I efterhand när jag läst journalen vet jag att Alvina hade navelsträngen ett varv hårt runt halsen. Och de var nog bra att jag inte uppfattade de när vi var där.

Min sambo som jag älskar så mycket var helt underbar.

Han kännde inte själv att han kunde göra något men för mig var han ett så otroligt stöd att jag aldrig kommer kunna få honom att förstå de.

Han var hela tiden vid min sida. Lät mig hålla hans hand, såg till att jag drack, såg till att jag andades när jag hade ont och berömmde samt peppade på mig hela tiden!

Bättre person att ha med på förlossning skulle jag aldrig kunna tänka mig att ha med!

Nu har vi kommit hem och jag älskar min nyblivna underbara familj mer än allt annat!

känner mig stor nu...

ja, hon tog o kollade blodtrycket. De såg bra ut.

sedan blodvärdena och de såg bra ut.. tills vi kom till blodsockter  :/

var lite högt tyckte hon... så jag ska tillbaka på tisdag o göra sockerbelastnings prov... de kollar alltså om jag har graviditets diabetes.

Men jag tror inte de är någon fara... vi vart lite gotte sugna i går så vi lyxade på med chips,godis samt cola hemma.

Var ju dumt att göra de dagen före vi skulle till bm... sen drack jag te i morse och har ju "lite" socker där i med... så de komer nog inte vara någon fara på tisdag. Men jätte bra att de kollar upp de ordentligt!

Men hon såg lite arg ut och jag fick ju självklart dåligt sammvete på en gång  :)

 Sedan lyssnade vi på hjärtljudet med, bebisen hade runt 158 slag/minut

och bm trodde att de är en liten flicka  =)

Längtar nu jätte mycket!

I dag har jag suttit o kikat på nätet vad väggfärg kostar...

hittade vit färg - 10 l för 199 kr... de var ju inte dyrt.

Så de blir nog att försöka måla om bebisrummet iaf...

men vad ska jag (skriver jag!? de är ju endå Vi =) ) ha för färger... har nästan täkt mig att ha en fondvägg.. så de blir lite variation iaf... skulle ju gärna vilja göra en stor nalle puh på ena väggen med dom andra o kanske några till disney figurer.

Äh vi får se vad de blir  :)

Nu är de iaf inte lång tid kvar, bara 10 v.

Vecka 16 kommer jag gå hem på semester, så jag hinner städa o fixa samt ta de lugnt innan bebisen tänker titta ut.

Läste i går om lite olika smärtlindringar.

Verkar vara mycket nackdelar med EDA så ajg tänker prova mig på förlossningen utan de.

Blir enbart sterila kvaddlar (sterilt vatten som sprutas in under huden och gör så kroppens egna smärtlindring ökar) och kommer testa lustgasen o se om de passar mig...

men tänk om jag inte klarar av de.

är rädd för att jag ska bryta ihop när de börjar bli jobbigt... men tur som jag har kommer Krstoffer vara där, utan honom skulle ajg defenetivt inte klara av de....

jaja, lite tankar från mig igen. KOmmer nog ännu fler ju närmare dagen vi kommer  :)

ja, i morgon ska vi till barnmorskan.

Har nu tagit beslutet att jag ska prata emd henne om hur jag känner inför förlossningen.

Jag är ju rädd men har liksom trängt undan tankarna om de och tänkt - jag tar de som de kommer.

men nu har jag talat med några andra gravida tjejer och kommit fram till att de bästa är att tala om de.

då kan jag få en bättre förlossning och ett mer positivt minne av den.

En sak ajg är orolig för är att jag har för trångt bäckene..

min bm tyckte inte jag skulle oroa mig sista jag talade med henne om de men nu tänker jag ta upp de igen.

Vill inte gå och tänka hur de kommer gå.

Tänk om man kommer till förlossningen och sedan går allt helt snett... för att få veta sen att de var pga för trångt bäckene.

Att veta att de kunde ha fungerat som de skulle.

tycker dom borde ta de säkra före de osäkra o mäta helt enkelt.

Men allt handlar väl om pengar som vanligt...

nu är de dessutom inte lång tid kvar heller... tiden går så jäkla fort!

kom på en sak jag glömt att skriva...

i går kväll när jag skulle sova så började jag sjunga lite för magen.

Det sparkade till någon gång så jag fortsatte, men de hände inget mer.

Så näre jag slutade började de buffas runt en himlans massor där inne...

man kan ju undra om de var skönt för Liten att jag slutade sjunga eller om den ville höra mer  =)